Plötsligt brakade det loss. Utbrottet i Wuhan som blev en pandemi, fast det redan var en pandemi. Ingen hade riktigt förstått det än bara. Nu tre år senare har WHO deklarerat att covid-19 inte längre utgör ett internationellt hot mot människors hälsa. Nu vet vi mer. Som att det dött omkring 7 miljoner människor globalt. Eller vi vet inte hur många som dött, det är lite av en teknisk fråga beroende på hur man mäter och definierar färden från grenen till den fasta marken. Men många dog. Och dog olika mycket beroende på de vanliga omständigheterna som i allmänhet tar livet av folk: kroppslig konstitution och social position. Samtidigt rullades det ut ett globalt vaccinationsprogram på rekordtid och historieskrivningen kunde slutat där; berättelsen om vetenskapens och vaccinets succé. Men något har hänt enligt en rapport från the vaccine confidence project. Nu när den akuta fasen är över ses tvärtom en trend av minskat förtroende för just vaccin i allmänhet.
Jämfört med 2018 ses en tydlig nedgång för hur många som instämmer med påståendet att vaccin är viktigt för barn. Men skillnaderna mellan länderna är ganska påtagliga.
Bild 1. Trend per land
För Sveriges del ses en ganska liten minskning, och den är inte statistiskt säkerställd. Det handlar om ett urval av 1 000 personer som fått svara på olika påståenden kring nyttan med vaccin, och minskningen kan lika gärna bero på ren slump. Diagrammet nedan visar hur stor andel som instämde med påståendet att vaccin är viktigt för barn år 2022 samt den statistiska felmarginalen (strecken åt sidorna från den svarta punkten). Som jämförelse visar krysset hur stor andel som instämde med påståendet att vaccin är viktigt för barn år 2018.
Bild 2. Förändringen
En övervägande del har ett fortsatt mycket starkt förtroende för vaccin i Sverige, och det gäller alla påståenden. Tittar man lite närmare på hur de svarat utifrån ålder och kön ses att det finns något större skepticism bland män och i de yngre ålderskategorierna.
Bild 3.
Priset för restriktioner?
Varför minskningen i förtroende är så pass mycket mer påtaglig i Nederländerna, Tyskland, Frankrike och Österrike tåls att fundera över.
Kanske finns det ledtrådar till detta i dokumentären “Rörelsen”. I dokumentären skildrades hur ganska disparata grupper plötsligt kom samman i sitt motstånd mot pandemi-restriktioner. Efter några ganska små demonstrationer fick de sedan en rejäl skjuts av införandet av vaccinationspassen och nådde sin topp omkring årsskiftet 2022/2023. Frihetsrörelsen som de kallade sig var en del av en global konspirativ rörelse som växte fram i många länder i motstånd mot pandemiåtgärder och vaccinering. Som mycket annat i vår förvirrade samtid möts frihetliga idéer med rent fascistiska En kombination som kallas för konspiritualitet, där mansrörelsen, högerpopulismens konspirationer och den nyandliga miljön sammanblandas och kopplas ihop. Grymtande män, wellness-entreprenörer, fascister, hippies och yogamammor. Frihetsrörelsen blev ett irrbloss som ganska snabbt föll samman i splittring och nådde aldrig någon reell makt. Men dokumentären visar på någon slags dialektik i det som hände. Rörelsens storlek verkade vara helt avhängig av restriktionerna; ju hårdare restriktioner desto mer växte rörelsen. Det som var det unika med den svenska motståndsrörelsen var att det dröjde så länge och att den försvann lika snabbt. Det fanns inte så mycket att protestera emot som Johan Anderberg skriver i Flocken.
I just Nederländerna, Tyskland, Frankrike och Österrike växte sig dessa rörelser betydligt större och flera regelrätta upplopp bröt ut. Och dessa länder gick också längre i sina restriktioner. Så frågan är då om det minskade förtroendet man nu ser för vaccinationer snarare speglar något helt annat. Frågan är genuint komplex och varje land har också sin historia. Men kanske är det en berättelse om konsekvenserna av att stänga ner hela samhället och att priset för detta är betydligt mer komplext än vad som kan räknas i covid-19 statistiken.
Referenser
Vaccine confidence report.